Intervju med en partimedlem

Som ny partimedlem i Nordiska motståndsrörelsen, med ett mångårigt förflutet inom ett numer nedlagt nationalistiskt parti, blev jag ombedd att skriva om mina reflektioner av helgens aktiviteter och tidigare erfarenheter. Jag har även deltagit vid andra aktiviteter och ser skillnader redan i ett så tidigt stadium.

Efter nedläggningen försökte jag mig på lite aktivism tillsammans med en handfull andra. Men en efter en hoppade folk av och till sist stod man ensam. Det slutade med att jag kopplade ifrån mitt internet, slutade fråga om det fanns något man kunde göra inom andra projekt som startats av gamla partikamrater. Jag tog istället Derek Holland på orden. Jag stängde av datorn, slutade i stort sett titta på någon nyhetsmedia över huvud taget och började läsa böcker, och många böcker blev det.

Under hösten och vinterns abnorma invasion av rasfrämlingar kände jag att hoppet om en framtid för vårt folk var på väg att försvinna. Som den kämpe man en gång varit tog det hårt på psyket att sitta verkningslös och se på när samhället föll i främlingars händer. Men vart skulle man vända sig?

Då det utväxlats många hårda ord mellan Motståndsrörelsen och ”mitt” eget parti stod stoltheten i vägen samt en undran om vilket mottagande man skulle få vid en eventuell ansökan. Men jag hade samtidigt Klas Lunds ord från Radio Nordfront, om att gräva ned stridsyxan och att allt gammalt groll kunde lämnas bakom, liggande i bakhuvudet.

Det som sedan fick mig att verkligen svälja min stolthet och ansöka till Motståndsrörelsen var två saker som sammanföll i januari: en intervju med Vera Oredssons bror på radion och boken Mod och trohet som jag då läste. Att man kan vända sin egen syster ryggen, trots att det var hennes förtjänst att han över huvud taget var vid liv, för hennes politiska övertygelses skull – då måste nationalsocialismen vara rätt. Tänker man sedan vidare på de verkliga uppoffringar nationalister gjort genom historien, dels i Sverige men kanske främst i övriga Europa, då är man en ynkedom som inte ens försöker. Jag skickade därför in en ansökan till Nordiska motståndsrörelsen.

I motsats till tidigare erfarenheter kontaktades jag ganska omgående och blev snart inbjuden till ett rekryteringsmöte, med tillhörande offentlig flygbladsutdelning. Vad jag hade saknat den utåtriktade verksamheten och vilken tillfredsställelse som infann sig av att åter få göra något för vår ras.

Det största intrycket jag hitintills har fått, vilket skiljer sig väsentligt från vad man varit van vid, är den verkliga folkgemenskapen inom Motståndsrörelsen, den är ständigt närvarande och alla tycks ställa upp för varandra.

Som helt ny känner jag att man kommer in i värmen och gemenskapen omedelbart. Inom Motståndsrörelsen tycks inte finnas någon plats för egocentrism eller roffarmentalitet. Folkgemenskap i praktiken, inte bara på pappret och i ord. Med detta menar jag inte att alla tidigare partikamrater stod för dessa negativa personlighetsdrag, det fanns de som verkligen stod upp för våra ideal och sina kamrater.

Något som verkligen glädjer mig var valet av råvaror till maten under nästesdagarna, skånskt närproducerat och inte det importerade billiga skräp som inte var ovanligt vid liknande arrangemang jag tidigare bevistat.

Det var med förundran det förkunnades att det uppenbarligen var de första nästesdagarna Näste 3 anordnat, för det märktes då inte. Vissa förberedelser kunde kanske gjorts annorlunda, vilket även diskuterades och framtida sammankomster kommer att bli ännu bättre. Det är tydligt att gemenskapen stod i centrum, vilket gavs många möjligheter till i de lagom långa uppehållen mellan de inspirerande anförandena från scenen. Det är viktigt med så pass många nya ansikten att folk verkligen fick chansen att bekanta sig med varandra under harmoniska former, inte minst för att sammanfoga gruppen till att bli en enhet som samarbetar mot samma mål, efter egen förmåga och att alla finner sin plats.

Nu hör till saken att jag kanske inte är ett helt främmande namn inom nationella kretsar, men kan nog intyga att andra, vilka är helt nya inom rörelsen, även kände av denna inkludering i sammanhanget. Trots den hierarkiska uppbyggnaden inom Nordiska motståndsrörelsen, var alla du med varandra. Mig veterligt fick alla komma till tals och vad som sades var av större vikt än vem som sade det, vilket jag anser är den främsta styrkan en rörelse kan få.

Efter två härliga dagar kunde man återvända hem med en förvissning om att Nordiska motståndsrörelsen är den enda kraft som har möjligheten att krossa den sionistiska lydregimen och lossa kapitalets boja runt de nordiska folkens anklar.

/Magnus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *